30 november, 2018
Stefan Bengtsson's picture
Stefan Bengtsson Rektor och VD

Forskningsinfrastrukturer - en förutsättning för spetsforskning

Nyligen var jag med på återinvigningen av Chalmers Kraftcentral som har byggts om och byggts ut. Kraftcentralen har inte bara spridit värme och producerat el på campus Johanneberg sedan 1947. Det är också en avancerad forskningsanläggning där våra forskare utvecklat förbränningstekniker och effektiv omvandling av biomassa till förnybar energi. Forskarnas vision för framtiden är att allt som går in i en förbränningsanläggning ska komma ut som något användbart, energi eller material.

Kraftcentralen är ett fint exempel på den viktiga forskningsinfrastruktur som finns här på Chalmers – en av de påkostade forskningsanläggningar som behövs för att bedriva riktigt framstående forskning. Vi har en väl fungerande intern prioritering och idag finns ett drygt 10-tal så kallade Chalmersinfrastrukturer som är tillgängliga för alla chalmersforskare på lika villkor och som också andra forskare kan hyra in sig på. Två av dem, Onsala rymdobservatorium och Nanotekniklaboratoriet, är dessutom av nationellt intresse, med stöd av Vetenskapsrådet. 

Onsalaobservatoriet är inte bara en nationell anläggning för radioastronomi utan även en svensk nod för internationella samarbeten inom området och har mycket gott rykte internationellt. Genom Onsala deltar vi bland annat i samarbeten som radioteleskopet Atacama Large Millimeter/Submillimeter Array, ALMA, i Atacamaöknen i Chile och det planerade Square Kilometre Array, SKA, i Sydafrika och Australien som när det är färdigt kommer att bli världens största och känsligaste radioteleskop. 

Nanotekniklaboratoriet, med sitt renrum, ingår i den nationella forskningsinfrastrukturen Myfab. Här finns ett brett utbud av utrustningar för att utveckla och testa nya idéer som gör det möjligt för våra forskare att utveckla såväl mikro- som nanoteknik. Utan nanotekniklaboratoriet hade Chalmers inte kunnat ha den framträdande roll vi har i stora nationella och europeiska forskningsprogram inom nano och materialområdena, t ex grafenflaggskeppet eller Knut och Alice Wallenbergs stiftelses satsning på kvantteknologi, WACQT.

Det är bara några få exempel på den betydelse våra forskningsinfrastrukturer har. Sedan 2015 bidrar Chalmers också till den vetenskapliga uppbyggnaden av några av världens mest intressanta materialforskningsmiljöer, MAX IV och ESS utanför Lund. Förra året ökade vi våra åtaganden i anläggningarna.

Men det kostar att ligga på topp.

För några år sedan började finansieringen av dyrbar forskningsutrustning att förändras i Sverige. Tidigare kunde universitet och lärosäten söka särskilda anslag för stora satsningar på avancerad utrustning. Numera måste universiteten till en större del själva finansiera såväl anläggningarna som den utrustning de härbärgerar; allt från investeringar till drift och underhåll. Förvisso tillåter många forskningsfinansiärer att labavgifter och avskrivningar tas upp i projektbudgetar, men lärosätenas ansvar har definitivt ökat. Det har också synliggjort kostnaderna på ett annat sätt.

Samtidigt som jag är stolt över vad våra forskningsinfrastrukturer bidrar med till de stora samhällsfrågorna känner jag en oro. Det här är dyra anläggningar. Förra året uppgick kostnaderna för våra tolv Chalmersinfrastrukturer till 230 miljoner kronor. Det är nästan 10 procent av Chalmers totala budget för forskning och forskarutbildning. Och kostnaderna ökar. 

Vi är inte ensamma om att ha en ansträngd ekonomisk situation när det kommer till de allra främsta forskningsanläggningarna. Det är tufft att finansiera alla de nationella forskningsinfrastrukturerna.

Men universiteten kan inte själva ta ansvar för den situation vi har nu. Det är av nationellt intresse att Sverige kan bibehålla sin konkurrenskraft som forskningsnation – och för det behövs de strategiskt viktiga forskningsinfrastrukturerna. För att svensk forskning ska få tillgång till de forskningsanläggningar som krävs för att bedriva forskning av högsta klass krävs en kombination av långsiktiga satsning­ar och nödvändig förnyelse.

Universiteten, forskningsfinansiärerna och regeringskansliet måste gemensamt söka lösningen. Ett första steg skulle kunna vara att staten initierar en utredning av hur kostnaderna för de riktigt stora nationella och internationella infrastrukturerna ska hanteras. Om frågan hur dessa ska finansieras kan hitta en gemensam lösning så kan lärosätena fokusera på övriga infrastrukturer vare sig dessa är lokala eller av nationellt intresse.

Kommentera

Dela artikeln

Lämna kommentar: